Högtider är något som byter ut vardagen mot festligheter. Det har funnits i alla tider och varje kultur har sina högtider. Påsken är en högtid då vissa firar Jesu död och uppståndelse och andra bara är glada för att de får godis. Frågar du en sjuårig pojke varför han egentligen firar påsk så tror jag han inte säger så mycket, utan bara lipar åt dig med sin godisfyllda mun och springer därifrån.

Påsken är inte lika spännande och upphetsande för mig nu som den var för åtta år sedan. För när jag var liten gick jag upp klockan sex på påskafton och sprang runt i hela huset för att hitta det gömda påskägget. Och när jag väl hittat mitt lilla påskägg så satte jag mig på vardagsrumsgolvet och tryckte i mig allt godis innan frukosten. Spyfärdig och belåten var jag redo att möta dagen.

Men under de snoriga dagistiderna var ändå påsken som bäst, när man var riktigt liten vill säga. Då dagisfröknarna fyllde alla borden med saxar, lim, flirtkulor, tandpetare, glitter och papper i alla möjliga färger och allt detta skulle resultera i vackra påskprydnader. Jag pratar om de snoriga dagistidernas påskpysseldagar!

Alla barn älskar pyssel trots att det är världens mest tidskrävande och irriterande sysselsättning. Men det värsta av allt, slutresultatet, själva prydnaden, blir alltid lika misslyckad. Om jag kollar tillbaka på mina egna påskprydnader som jag gjort så är det i vissa fall svårt att urskilja vad fan jag har försökt tillverka. Är det en kyckling? Kanske en påskkärring? Eller är det en jultomte? Det är frågor som jag måste ställa mig själv när jag kritiskt granskar mina skapelser. Men det skrämmande i det här är att mina påskprydnader inte skulle se mycket bättre ut om jag gjorde dem idag. Sorgligt, men sant.

Men vad är det då som gör pysslandet så oerhört roligt för små barn? Det kan ju knappast vara slutresultatet som behagar. Kanske är det ett kreativt behov att få skapa något med sina bara händer och hur resultatet blir i slutändan har inte så stor betydelse. Eller pysslar barn för att verkligen ge något fint till sina föräldrar? I sådana fall har de misslyckat vill jag lova.

Kycklingen på bilden är en klassiker inom pysselvärlden. I varje svenskt hus finns minst en av dessa påskkycklingar. Om inte, så har familjen ifråga missat vad svensk påsk innebär. Kycklingen på bilden ägdes av Gudrun Anselm innan den lämnades in till Sörmlands museums arkiv.

Påsken är inställd detta år. De har hittat kroppen.


Viktor Einarsson