På 1920-talet fanns det gunghästar i varje lyckligt litet barns lekrum. De var röda och vita, gröna eller gula, vackert skulpterade eller bara gjorda av ett par ihopsnickrade plankor. På 17- och 1800-talet hade prinsar och prinsessor gunghästar i sina slott, som lite omväxling till de riktiga hästarna såklart. Ett exempel på pållens glädjespridning är prins Gustaf IV Adolf. Han fick julen 1784 en gunghäst, nästan lika stor som en riktig ponny, och uppenbarligen så gav den stor lycka till den besvärliga lilla prinsen. Tavlan finns på Gripsholms slott.

Min pappa har hemska barndomsminnen om trasiga gunghästar, men trots det hade jag som liten en röd och blommig gunghäst som var från Ryssland. Den var liten och gammal men jag älskade den mer än allt annat, förutom allt annat jag älskade mer än allt annat. Otroligt bra tidsfördriv och den har gett några fina små barndomsminnen.

Min fascination för den ryska hästen var stor men den byttes ganska snabbt ut mot en underbar röd liten plastbil (jag gillade rött när jag var liten). Den körde jag omkring i, antagligen lika säkert som en mer eller mindre alkoholiserad pingvin i en lastbil. När jag nu, äldre och klokare (men med samma kärlek till alkoholiserade pingviner), tittar tillbaka på min barndom så ser jag hur 1900-talets industrialisering speglas i mitt agerande, hästarna byttes ut mot läckra röda bilar. Fast det orkar jag inte tänka på nu, jag ska dricka julmust och fundera på julklappar.

Men, om jag var tio år yngre skulle jag önska mig en liten röd gunghäst i år...

Klara Lindvall