Döden är ständigt närvarande, ständigt runt hörnet. Och ändå kommer det alltid att vara en chock om någon som är nära en dör.

Vi läser tidningar om 300 personer dödade i självmordsattacker eller olika krig, men jag tvivlar på att de flesta tänker mer på det än "oj, men vad hemskt." Det är först när det blir personligt som vi faktiskt börjar reflektera.
 
För tänk, lite längre. Tänk att en av de där 300 personerna är din syster, eller din bror, din mamma eller du. Tänk att varje av de där 300 personerna antagligen har lika många anhöriga och nära och kära som du har.

De har lika många problem, samma kärleksstrul och får också små existenskriser varannan vecka. Varenda en av de där 300 var en lika levande människa som du är,
med lika många tankar och känslor.

Döden är någonting som skrämmer mig hur mycket som helst, mer än alla clowner i hela världen. Det är så läskigt att tänka på antalet människor som dör varje dag, varje vecka, varje år.

Det är nämligen så oberäkneligt, man kan inte planera sin död, man vet inte vad som kommer hända, eller hur det kommer hända. Man kan inte riktigt pricka in sin dödsdag i kalendern, och tänk om du inte har hunnit göra allt du vill hinna uppleva innan du dör?

Och det är därför krig är så fruktansvärt onödigt, så fruktansvärt idiotiskt och hemskt. Visst, vi ska alla dö, men man behöver inte snabba på hela processen på ett fruktansvärt sätt, och dessutom för folk som antagligen inte gjort något värre än att bråka med sin
granne lite då och då.