Egentligen kan man ju fråga sig vad smycken fyller för funktion? Det vore både att ljuga och att hyckla att säga att jag är emot dem (då jag har en del själv). Men vad fyller dessa små attiraljer för praktisk funktion? Jag började med att dra en snabb slutsats; att de är en följd och en produkt av vårt materialistiska samhälle och att de är till för att stärka bilden av oss utåt och då alltså egentligen är ganska onödiga för den egna personen. Vad jag kom fram till var väl den här slutsatsen varit något förhastad och ogenomtänkt.

Mestadels kvinnor (visst finns det hos män också men jag tror majoritetskonsumenterna är kvinnor) kan använda sig av smycken av olika slag i mängder för att klä upp sig inför utekvällar och finare träffar. Ringar, halsband, örhängen, broscher och diverse håruppsättningsattiraljer. I och för sig finns likheter hos män med bland annat slipsar och flugor och möjligtvis en klocka att spetsa med. Och här används smyckena mest för att just då klä upp sig men jag tror att de fyller en större funktion är att bara förhöja individens utseende för betraktarnas ögon. Ska jag prata personligt tycker jag faktiskt det är riktigt kul att klä upp mig och verkligen anstränga mig att se snygg ut och jag kan få lite av en ego-boost av att göra det. Och det är nog där smyckenas dolda inre funktion kommer fram.

Förutom att klä upp sig kan jag ta ett annat exempel ur mitt liv där ”smycken” visar vem man är som person (det kan ju i och för sig även fest- och vardagssmyckena göra i många fall). Sedan ett och ett halvt år tillbaka har jag tränat kampsporten Taekwondo i en lokal klubb i stan och just i träningstillfällena har vi, som alla andra kampsporter, ett speciellt system att visa vår kunskapsnivå. På koreanska heter det ”ti” men det är inte så mycket mer än tygbälten i olika färger beroende på hur bra du är. I förra veckan gjorde jag min andra gradering och fick då min nya färg, grön.

Jag tror i och för sig inte att tygband kan räknas in i kategorin smycken, men i just kampsportslokaler är de en nyckelfaktor till accessoarernas tysta språk. Genom dessa kan vi kommunicera i form av att ta till oss information och vi vet automatiskt att vi bör visa respekt för de som har högre färgrang än vi har. Känner ni var vi är på väg med tanke på bilden?



Just det här tysta språket är även någonting som används inom hela systemet vad krig och krigsföring innebär. Den högste generalen vet vi precis vem det är – det syns både på hans uniform och alla de medaljer och utmärkelser som förmodligen klär hans bröst. Adolf Hitler använde detta system då han i början av sin karriär delade ut järnkors till de medarbetare som gjort sig förtjänta. Att ha ett sådant här järnkors var sammanbundet med en hög prestigerang. Vad som egentligen inte riktigt hör hit är att dessa kors blev allt mer vanliga då kraven för att få ett sänktes och då vet ju vilken människa som helst att prestigen och värdet även sjunker i samband med det ökade antalet, en typisk inflation.

Vad som i och för sig förmodligen hände med både järnkorsen och järnmärket på bilden efter krigets slut 1945 var väl att de från att ändå varit en hög prestigesymbol istället nu blev skydda som pesten, mycket beroende på det nazistiska hakkorset som alltid kommer symbolisera utrotningen av ett halvt folkslag.