Lättja är människans ständiga kamp mot latmasken som finns inom oss alla. Vissa har större och andra mindre, precis som med allt annat. Ett sätt att bli av med sin lathet är att bli djupt troende, eftersom det är en dödssynd. Men problemet är att lathet drabbar ofta lata människor som är alltför bekväma för att orka göra någonting åt sin lathet.

Men det är trots allt latmasken inom oss som fört utvecklingen framåt. Åtminstone när det gäller vårt sätt att transportera oss. Jag ser framför mig hur människor för många år sedan tragglade sig fram med hjälp av tröga åsnor. Kanske var dem mitt ute i öknen någonstans, uttorkade, utsvultna och rädda. Jag önskar att dem skulle kunna se oss nu när vi till tonerna av Lady Gaga kan dundrar fram i 110 km/h på släta vägar. Kanske med en Fanta i ena handen och en hamburgare i andra, helt orädda.

Jag undrar om en man från åsnetiden skulle våga åka med i våra bilar? Skulle han våga åka en hiss, eller skulle han ta trapporna istället? Det finns en känsla som lätt besegrar vår latmask, det är rädsla. Jag vet inte hur många gånger man som liten tog en omväg hem på kvällen, bara för att få slippa åka igenom den mörka skogen. Jag kan tänka mig att personer med hissfobi har bättre kondition än oss hissåkare. Och jag har för den delen aldrig träffat på en tjock person som är hissrädd.

Så för att bli av med sin lathet och slippa dö på grund av den så finns bara ett enda knep: Bli rädd för allt som spar dig tid och är bekvämt.