Det finns många saker som är ångestrelaterat. En sak som jag nyligen upptäckt kan framkalla ångest är när man ska klippa sig och är van att ha en ganska redig kalufs på knoppen.

Jag hade en bokad tid hos min frisör. Tiden var bokad långt innan solens varma strålar hade visat sig och långt innan sommarlov. Klippningen skulle äga rum precis när skolan slutat och kortbrallorna dammats av. Men av någon anledning sköt jag upp den bokade tiden, jag flyttade den längre och längre fram i kalendern. Jag gick min frisör på nerverna. Jag kände mig som Samson, från bibeln. Det kändes som att all min kraft fanns i mitt hår.

Sommaren svepte förbi och mitt hår varken bryddes om eller blev kortare. Mitt huvud blev lätt varmt i sommarsolen, men jag trivdes.

Sedan kom dagen då jag skulle stiga in i hårsalongen och utlämna mig till frisören. Det kändes som så som det gör den allra första skoldagen, osäkert men ändå så självklart och tryggt. Jag såg hår på golvet. Hörde ljud av ilskna saxar. Doften av lyxigt schampo som annars brukar kännas så välkomnande kändes nu hotfull. Frisören gick sakta men säkert fram till disken. Jag ville springa. Jag ville boka om min tid. Hon log mot mig. Det var försent.

När jag väl satt mig i stolen fanns ingen återvändo, där var min frisör envåldshärskare. Svetten rann. Ångesten steg som ånga. Jag kan inte förstå att det kan bli såhär för en så simpel sak. Ångest självförökar sig. Jag måste fått ångest för ångesten.