När man var liten lekte man väldigt mycket. Olika lekar, som rödavita-rosen om man hade många vänner. Man lekte kull, och man lekte snöbollskrig på vintern. Men en lek som man lekte väldigt frekvent var kurragömma.

Jag förstår inte riktigt kurragömma. Egentligen är det en totalt meningslös och väldigt tråkig lek. Man springer och gömmer sig, och om man är bra på det får man sitta stilla huuuuuur länge som helst och vänta på att bli återfunnen. Leken måste ha blivit uppfunnen av föräldrar med barn som sprang runt och störde, för det är ett väldigt effektivt sätt att få ett barn att vara tyst på.

Jag var väldigt dålig på kurragömma. Dels för att jag har ganska svårt att vara tyst, men också för att jag alltid blev akut kissnödig så fort jag visste att jag inte fick gå på toa. Känner ni igen den känslan?

Men om man vill så kan man i alla fall gömma sig väldigt effektivt i det här skåpet! Frågan är om det trots allt är något man vill...