Jag har ett alldeles eget, speciellt sätt att definiera otur. Det är ganska konstigt egentligen, men för mig är det här det som är riktig otur, sådär jättehemskt! Jag har tänkt så lite hela min barndom, att OTUR, ja det är det här. Det är en liten berättelse som ni ska få höra nu:

Du leker kurragömma, eller på något annat sätt någonting som du ska gömma dig i. Du hittar en kista, som den här. Du lägger dig i den, och av ren maximal otur så är den ganska isolerad från ljud. Den råkar också slå igen, och låsa sig. Alla letar och letar men ingen hittar dig. Du kanske till och med somnar. Men när du vaknar har alla försvunnit och du hör ingenting. Så du sitter fast där, i din kista.

Det låter kanske dumt, men att bli inlåst i en kista är verkligen maximal otur för mig. Sjukt läskigt!