Som liten hade jag lätt för att bli fäst vid vissa saker, min blåa docka som aldrig lämnade min sida, eller om ni frågar min mor var den aldrig med mig utan mest borttappad hela tiden.

Mina gula stövlar, som var fantastiskt fina ett år men nästa år det fulaste jag ägde. Den vita kjolen på dagis, som jag krävde att få ha på mig vid lekstunderna.

Sakerna var oftast mina ögonstenar i max något år, sedan var de fina stunderna förbi och mitt i alla dessa saker kommer jag ihåg min pappas kikare. Jag delade ungefär samma passion för kikare som för kameror.

Det här är ingen kikare man tittar på fåglar i utan en teaterkikare. Det påminner mig mest om filmer där teaterkikarna knappas används för att kolla på teatern, operan eller baletten utan för att spana på alla andra åskådare.

Eftersom teatern förr framför allt var ett ställe för att umgås och skvallra kan jag tänka mig att kikaren gav dem ett perfekt tillfälle för att se vilka som hade det dåligt just för stunden. Teatern har inte alltid varit ett tyst ställe utan var en gång i tiden som ett café, fast utan fika och med bakgrundsunderhållning.

Kanske inte att kikaren var min absoluta favoritsak i mina yngre år, men fascinationen men spegelteknik och allt vad det nu innebär finns kvar. Det är någonting som har satt spår, jag skulle aldrig klara mig utan min kamera.

Jag skulle nog inte använda gula stövlar eller vita volangkjolar men en kikare, den skulle jag lika gärna kunna sitta med idag och betrakta världen.