På hösten blir det mörkt. På vintern blir det mörkare. Och varje år är det precis samma sak. Åh, nu går vi mot mörkare tider, nu, nu blir inget kul alls längre. Usch och fy. Stackars mig. Och så vidare och så vidare.

Jag skulle vilja kalla detta för att höstdemonen tar plats i människan.
Kryper in och gör oss trötta, ledsna, sura, bittra.

Men höstdemonen flyttar bara in om vi säger ja, eller okej. Och jag brukar säga nej. Dessutom lyser det på gatorna överallt. Jul-ljus och glitter. Dekorerade träd, hustak och julskyltningar i fönstrena.

När jag funderade på vad som gör mig glad i höstmörkret så fäste jag min tanke vid kultur. TV, radio och böcker och foto och film.

Så jag fotad denna lilla trä-tv från 1963. Den har bott både i Nyköping på två adresser och i Karlstad i en studentlägenhet. TV:n visar inte färg. Och det tycker jag mycket om. Att spendera kvällar framför en elektronikburk som denna med personer man gillar, det är livskvalité på hög nivå.

Jag sprang också förbi denna Kodak Instamatic inne i lagerlokalerna. Också en 60-tals-klenod. Det är viktigt att dokumentera och minnas, trotsa mörkret och leva lite. Och vad är finare än närmsta människorna genom linsen?
Människan har nog alltid haft ett behov av att minnas.

Och kameran är en perfekt minnesmaskin, ett litet elektroniskt sken i det svarta.