”Sakta ner, sakta ner!”

Det är orden som kommer ifrån många barn, och även vuxna, när de ser städer passera fortare än vad de föredrar och fylls med rädslan som kommer med den höga hastigheten. De tänker på alla konsekvenser som kan ske på grund av farten. Bilen kan köra av vägen, en cyklist kan hamna under däcken eller – gud förbjude – lacken kan ju repas.

Men så är inte jag.

Jag vill ha fart. Håret ska blåsa i vinden och världen ska se mig som ett färgat streck när jag svischar förbi på vägen, kanske på just en röd vespa som denna. Det för mig är kärlek. Att kunna glömma nuet och endast fokusera på vägen framför sig och landskapen som passeras.

Min pappa skulle dock inte hålla med om det jag skrivit, han skulle fnysa till och tänka det där är inte min dotter det, den fegisen som blundar så fort jag trycker på gaspedalen. Det är förvisso rätt, pappa må vara en av de bästa bilförare jag vet men för att jag ska uppleva den underbara känslan som kommer med farten ska det vara jag som är i kontroll och ingen annan. Annars är jag som vilken annan passagerare som helst som vill att föraren ska sakta ner inför kurvorna och hålla utkik efter cyklister på vift.

Hans Karlsson heter en av vespans ägare. Han köpte den i början av 80-talet och hade tänkt använda den då han körde från hemmet i Savlasta till jobbet i Oxelösund. Men använde den inte särskilt mycket då det va läskigt att bli omkörd av långtradare på E4:an. Han sålde den vidare och nu står den i föremålsarkivet.