En arkivpärm i vinrött, blått och svart. Etiketterad med ordet "arkivpärm" på ryggen.
Gjord av papper och kartong som nu är 62 år äldre än vad det var då, när det var färskt.
Innan det fylldes med information, struktur och essentiella, livsnödvändiga värden.

Oturligt och turligt nog så fungerar vi människor inte som arkivpärmar.
En arkivpärm är ett substitut för inre struktur.
När allt känns kaos: återsamla, stämpla och stäng igen pärmen.

Men när allt känns kaos rent sensitivt, känslomässigt.
Etablerar man inte en arkivpärm för sin kärlek.
Kärleken är för stor för att rymmas på tusen sidor.
Den expanderar eller imploderar och oavsett vad så spelar det ingen roll.
För känslan ryms inte i pärmen.

Det går inte att effektivisera, organisera, återsamla, stämpla, sluta igen eller förtränga.
Och när man älskar.
Så kommer man att tvingas färdas igenom så många svarta hål.
Växa. Acceptera. Gråta. Skratta. Avsky. Och dö. Smälta. Darra. Känna.
Hur hopplöst det än låter så är det väl ett slags bekvämt uppdrag ändå.
Att smälta ihop med någon annan.

Och då spelar det egentligen ingen roll hur pass bra arkivarie man är.
Hur pass många fotografier och texter som härstammar från känslan.
Från det magiska VI.
För det får ändå aldrig plats, det räcker ändå aldrig till.

En pärm är en subtil metafor för ämnet kärlek.
Samtidigt en så klockren paradox.
För hur mycket vi egentligen skulle behöva sammanfatta oss i formatmallar.
Så fungerar inte det när vi älskar.
Någon måste ju vara universum på intim nivå.