Näverluren som Lilja blåser en ljudlös melodi i, kommer ifrån det Hellbergska Sterbhuset i Strängnäs.

Sterbhus kallas med annat namn dödsbo. Där finns föremål som en gång ägdes av någon och hållt en människas minnen vid liv, men som efter Dödens antåg bara blivit saker.

Skräp, samlarobjekt, värdelöst, skatter, gåvor.

Tills något så fint som Sörmlands museum, väljer att låta det bli historia.

Fredagen den tjugoförsta december 2012 förintades mänskligheten.

Utan solens värme tog Livet slut på 8 minuter.

Det som en gång var den blå planeten Tellus, med världshav, frodande grönska och mänsklighet har återigen blivit en kompakt klump av sten.

En liten kärna, som kanske efter ett nytt Big Bang börjar växa, eller som färdas i Universums mörker i evinnerlighet utan mål och mening.

Om någon ser denna text, så har detta aldrig inträffat.

Då överlevde vi.

Och då ska tonen inte längre vara ljudlös, då ska jag be Lilja spela en fanfar.

En fanfar för mänskligheten som klarade det.

En fanfar för att Sörmlands museum kan fortsätta bevara oss människor i arkivet, efter att varje liv dör ut på naturlig väg. 

Då ska vi ta år tvåtusentretton med storm, och med löfte att fortsätta arbetet med att rädda vår sköra, blå planet.