Björn i ring, vackra ting. Minnen av gamla vänner.
Som en sång någon sjöng, längesen i december.

Det är intressant vad människor bär på, vad människor vet om.
Vad människor kan berätta.

Precis som arkivets intresse att bevara människors livshistorier, finner jag det så fascinerande att lyssna på människors berättelser i nutid. Berättande bygger på kunskap, och kunskap på minne, och minne liv. 

Stina drog med mig målmedvetet bland arkivets hyllor, hennes sikte var redan inställt på denna papperskniv i slipad nefrit. Den har åkt båt över havet, den här kniven.

Hovdamen Cecilia af  Klercker följde med på en resa för att besöka det ryska hovet och fick det här vackra föremålet som en souvenir. Säkert ett vanligt föremål att ge bort som turistgåva, men troligtvis mer värdefullt än så.

För Stina är den här kniven oerhört vacker.
Men det jag själv kände när jag fick höra på hennes historia, var den smått dekadenta, lite guldbekantade och främmande känslan jag fått när jag sett Disneys Anastasia, och sett den forna prinsessan valsa omkring i den nergångna balsal som tillhört hennes barndomshem. Och minnas.

Jag känner mig lite som Anastasia när jag tittar på kniven. Vill tro att jag minns något vackert som  egentligen aldrig skett i mitt liv. Hur kan det kännas så ? Kanske är det för att Stina berättade om den med sån inlevelse? 

Vad än anledningen är, så är det som en avlägsen sång någon sjöng för längesen i december. Och sen mitt museibesök i tisdags har den melodin ekat i mitt huvud. Och varför kan jag inte förklara.

Björn i ring, vackra ting. Minnen av gamla vänner.