När Stina valde hatten av gul, tunn stråfläta med konstgjorda luktärtor och stråblommor på så motiverade hon sitt val med:
Jag hade en faster

Hennes faster hade kunnat bära hatten. På ett cocktailparty, under en finare tillställning. Den var lagom stor. Hon var en liten kvinna.
I en större hatt hade hon sett ut som en champinjon sa Stina.
Och det var ett fint ögonblick. Att inte höra att hon valde föremålet för dess estetiska utformning eller historiska bakgrund.
Utan för hennes hjärtas historiska bakgrund.
Hon hade en faster.
Därför valde hon hatten.

Hatten får mig att minnas ett barnprogram på TV som sändes under 1990-talet.
Ungefär 90 år senare än året hatten blev tillverkad.
TV-programmet hette Nu är det nu.
En av de mest genialiska titlarna på ett program på TV.
Och just i det programmet jag minns tydligast så pratade programledaren om sin faster som hon hade.
Och precis, likt Stinas faster, så hade hon klätt i stråhatt med frukt och blommor på. Hon hade trivts på stranden. I solsken.

Ibland är ett föremål det bästa visuella minnet av något som inte längre är.
Det var fint att höra Stina dela med sig.
Magasinet fick för en stund en helt annan betydelse för mig också.