Under 1800-talet hände något i världen. Industrialiseringen hände. Inträffade. Skedde. Detta kom att innebära väldigt många saker men nu lägger vi fokus på sport. För det var nämligen så att när arbetarsamhället tog sina former och människorna flyttade från bygdesamhällen till storstäder så försvann den självklara gemenskapen som man hade i byn.

Helt plötsligt fanns det inte samma sociala strukturer där man bodde. Allting blev ett virrvarr av människor och stora gator och klassklyftorna växte.

Hur ska vi förena oss då? Så tänkte man. Hur ska vi umgås? När vi arbetar och ansvarar för hemmen och inte längre gör det i samma gemenskaper?

Man blev helt enkelt tvungen att hitta nya vägar till det sociala. En utav dem var sport. Samarbetsövningar, fysisk utmattning och umgänge på en och samma gång. Vilken revolution!

Och där började det. Den där vägen mot att vi idag måste gå till en speciell byggnad och utöva fysisk aktivitet i en ungefärlig timme för att inte bli feta.

Med maskineri och annan typ av arbetskraft än våra kroppar har vi idag format ett samhälle som snart kanske inte behöver oss? Visst låter det sjukt? Och tänk vad konstigt det måste låta i historiemänniskans öron när dem får höra att vi går till ett rum med stålbitar som tränar olika delar av kroppen?

Själv så är jag inte en klassisk gymmare. Föredrar fysisk utmaning på roliga, pulserande, energigivande pass eller ute i naturen. Och jag tänker alltid på hur biffiga alla måste ha varit innan industriella revolutionen.

Innan maskinerna och datorerna vann över mänskligheten i arbetet.
Då utnyttjade man plogar som man drog för hand i jorden och trägrep när man arbetade. Dag ut och dag in.

Och nu måste jag promenera till träningsplats för att utföra lite köttig aktivitet en stund. Så himla knäppt.