Det kändes lite som att jag blev ett litet barn igen när vi vandrade runt på utställningen ”Älskas… ätas” på Nynäs. Det kanske inte syntes på mig men på insidan sjöng jag av lycka och känslan av att vara liten igen fyllde hela mig. Vi klättrade på kossor av plast, fick se kaninernas lycka när de blev utsläppta och tittade med stora ögon på såväl gamla som nya fotografier. Vi hade helt enkelt roligt bland alla gosedjur, plastdjur och de riktiga kaninerna.

Utställningen var lättsam och skojig, men har ett djupare budskap. Runt hela utställningen fanns det tankeställare, informativa texter samt citat uppsatta som verkligen fick ens hjärna att börja arbeta. För vad är det som gör att det är okej att slakta grisar men inte hundar? Frågan kan uppföljas av ett av de uppsatta citaten: ”En gris kan allt som en hund kan utom att skälla och gå i hala trappor”.

Ett av djuren av plast på utställningen är även en korsning mellan en människa och en gris. För människan använder grisens celler till flera syften. Jag måste erkänna att jag kände en djup avsmak för den plastiga varelsen och en innerlig önskan om att en sådan utveckling aldrig kommer att ske. Leve evolutionen men inte på det här sättet, usch.

Utställningen handlar om etiska frågor som många människor undvikar att tänka på, jag var en av dem. Men genom en utställning som på ett lättsamt och stundvis barnsligt sätt behandlar komplexa frågor med ett bestämt budskap fick även jag lära mig en liten läxa.

För kanske är det här inte rätt.

Kanske måste något ändras.

Kanske måste vi ändras.