När jag klev in i det slags alternativa universumet, utställningen, fylldes jag av en mild ångest samtidigt som mitt sinne blomstrade av vilja att utforska lokalen.
Efter en stund utanför sittandes på plastdjuren var jag beredd att ta mig an de eventuella obehagligheterna jag skulle komma att få se.
Turligt nog hade vi ätit lunchen innan besöket, vi alla var säkra på att vi nog inte varit så hungriga annars.

Jag spatserade runt för att få se hundar i grisfarmsbyggnader och en gris i hundkoppel och koja.
För att upplysa om den biologiska närheten hundar och grisar emellan, men den faktiska skillnaden mellan deras liv.
En fiktiv grisslaktslokal och en människogris.
Människogrisen som en slags påminnelse om det sätt vi leker med evolutionen på.
Samt rädslorna som finns där inuti leken.
Också för att påvisa det faktum att vi använder oss så mycket av grisen för att överleva.

Jag fick se en hönsbur som mest var ett metallskåp där ingen vill bo.
Och läsa om vilka insekter som bor bland oss.
Se små kaniner.
Lära mig mer om oss människor och våra förhållanden till djur.

Utställningen ifrågasatte den verklighet som vi lever med idag.
Varför ska vissa djur älskas och andra ätas?