Utställningen gav en bild över hur utvecklingen lett till att vi människor har delat upp djuren i två spalter.

Djur som från början var likasinnade och hade samma förutsättningar,

Men där ena kom att älskas

Och den andra ätas.

En gång i tiden levde vi jämsides med djuren.

Precis som det skulle vara.

Det jagades när det behövdes, för sådan är naturen.

Vi jagade vildsvin, rådjur, älgar och åt av hunger för att vi var tvungna.

På den tiden fanns det en respekt för det vilda, för de djur som precis som vi, har samhällen, familj, munnar att mätta och ett liv att leva.

Den lilla grisen som levde lyckligt i skogen, på en äng, betandes, rullandes i gyttja.

Hunden som redan då fanns som sällskapsdjur men också i vilt format.

Och vart hamnar vi idag?

I takt med att människans hjärna utvecklas, anser vi oss ha mer makt över det som ingen äger, och vi anser oss ha rätt att göra saker som det inte finns några rättigheter till.

Vi tar makten över djuren och bestämmer själva vad vi vill använda dem till. 

Djur som är svagare än vi, och inte kan göra motstånd.

Den som smakar bäst och är mest lättfångad placerar vi i trånga metallburar, utan friheter, utan någon form av levnadsstandard. Den slussas dit vi vill ha den. Vi pekar genast ut den, säger att det där är mat.

Samtidigt som den andra får långa skogspromenader, mysiga hemmakvällar, kött i gelé, smulor under bordet, kramar, klappar och ett värdigt liv. 

Är det inte märkligt? Att vi kan göra så.

Göra något som leder till att du inte klarar av en hunds ensamma ylande, men att du klarar av paniken i en instängd slaktgris ögon, för det är inget djur. Det är mat.