”Våra kläder säger något om vilka vi år, men också vilka vi skulle vilja vara. Det gällde redan för hundra år sedan. Men vid sekelskiftet 1900 var förutsättningarna helt annorlunda. Då fanns inte en mängd modestilar att välja mellan. Kanske var det just därför det var lättare att klä sig personligt? För hur ser vi idag, med vår tids enorma utbud, om en människa sticker ut eller överraskar?”

Detta är första stycket på broschyren vi fick under den första utställningen, ”Modedräkt” som rätt självklart handlade om kläder. Om man skulle gå in i det lilla rummet och se kläderna som de var, och utan att läsa det som stod, så tror jag inte att man riktigt skulle ha koll på vad det handlade om. Utan det är just som de skriver, att idag ser vi alla i princip likadana ut. Ibland bokstavligt talat faktiskt. Alla går runt i skinnjacka, converse och svarta jeans och vi reagerar egentligen inte på någons klädsel längre. För vi liknar varandra så mycket.

Så var det inte förr, och man la säkert märke till när människor såg annorlunda ut, för att ingen var den andre lik när det kom till klädesplagg. Jag fascinerades av alla klänningar som hängde på utställningen, och hur olika alla faktiskt var. Det var inte lika förvånansvärt att gå runt i klänning på den tiden, men ändå utgav sig klänningarna något speciellt och jag tror ingen kände sig lik någon annan när man bar dem. Här ovan ser ni en av klänningarna som är gjord i blått sidentyg. Den är tvådelad och är korsetterad.