En mörk scen, en stor publik.
Jag tar plats vid gitarren, börjar sjunga människor dansar och är lyckliga.

Jag tror att många av oss någon gång har haft små inre musikdrömmar. Vi har önskat att vi vore en rockstjärna, gitarrgud, tvärflöjtsmästare, wailar-prinsessa, indedrottning eller någon kanske bara har haft en liten dröm om att slå sitt rekord i Sing Star.

Jag föreställer mig att det måste vare en så otroligt härlig känsla att vara med i ett band och bara göra och spela en massa bra låtar tillsammans. Tänk att vara personen bakom den där fantastiska låten som du brukar gråta lite till för att den är så bra.

Mina egna musikaliska drömmar försvann nog ganska tidigt. När vi skulle välja av instrument i 3:an kändes trombon självklart. Störst, ljudligast och utan knappar! Det var bara att dra lite och blåsa, perfekt! Men mitt förhållande med trombonen varade inte längre än 2 år. Vi hade det lite kämpigt på slutet, jag ägnade inte honom tillräckligt med uppmärksamhet och tillslut gick vi skilda vägar mister Trombon och jag.

Efter det har jag mest hållit mig i bakgrunden. Hjälpt till på ett litet hörn med någon konsert och sådant.

För jag har insett att man inte måste sitta bakom pianot. Det är ganska fantastiskt att bara lyssna också. Finns det någon underbarare känsla än den som uppstår under en riktigt bra spelning? Eller känslan man får i kroppen när man lyssnar på en riktigt bra låt? Eller känslan när en vän uppträder och stoltheten bultar i bröstet och tårarna lurar under ögonlocken?

Nej, jag tror inte det.

Bilden jag valde är tagen på musik skolan i Nyköping 1965. Jag älskar instrumenten och kontrasten mellan den lilla killens stövlar och den äldre killens otroligt välputsade uppenbarelse. Hans frisyr <3