Kläder, prylar, saker, ting.

Konsumtion är en ständigt återkommande och ibland lite känslig fråga.

Vissa älskar att införskaffa nya saker, andra skyr det som svininfluensan. En dag på Ullared låter som att komma till helvettet och provrum är en av de värsta platserna man kan vara på.

Andra ser barnarbete, giftutsläpp och miljöproblem i varje liten pryl och ballerinastrumpa.

För konsumtion är ju så komplext. Personligen tycker jag faktiskt om grejer och kläder, men jag får alltid så dåligt samvete när jag har köpt dem.

Slit&släng-kulturen är ju ganska kass och vårt eviga konsumerande påfrestar jordens resurser och miljö något ofantligt.

Varorna ska produceras så billigt som möjligt vilket resulterar i att produktionen byggs upp i länder där schysta arbetsvillkor och drägliga löner är långt borta.

För att hålla en ekonomisk tillväxt förväntas vi konsumera och konsumera. Varor och pengar i omlopp till jordens undergångskrasch.

Sen har vi också det känslomässiga problemet med att äga saker. Saker går ofta sönder eller tappas bort. Och när saker som vi har någon form av tycka-om-förhållande till försvinner är det lätt att man känner sig lite olycklig. Ju starkare band och ofta dyrare pryl desto mer olycka. Så bättre vore det kanske att köra på den buddistiska linjen och inte äga saker. Eller åtminstone att inte ha några känslomässiga band till sina prytlar.

I mitt fall, som har några saker jag verkligen tycker om, tex mina skor, min mac som denna från museet (fast inte tillverkad 1986 och inte tidigare ägd av Olle Hallberg) och något 2-handfynd, kommer då frågan om det inte är värt att riskera lite ledsamhet vid eventuell förlust bara för att få ha den där ganska fina känslan av att verkligen tycka om en ägodel?

Jag svarar nog ja.

Saker och kläder är kul, men kanske måste vi sträva efter att köpa lite färre saker som vi verkligen tycker om istället för att köpa skit som vi inte gillar och som slutar på en soptipp i ett afrikansk U-land?