Det evinnerliga tjatet, hetsen. Som börjar vid jul och inte slutar förrän man står där med pappret i hand och visar att ”jag har visst ett sommarjobb!”

Avskyr det. Föraktar det. Sommarjobbssökandet.

Jag vill inte planera in mitt sommarlov på det sättet ett halvår i förväg. Sommaren är ju den fria tiden, tiden då alla impulser ska ske.

Tiden då man bara ska haka på livet dit det vill föra en,

Tiden då man ska dansa i varmt regn,

lyssna på mängder av fantastisk musik,

trampa i lera,

skratta,

bada mitt i natten,

äta glass,

vara med alla, vara med allt. Och göra allt detta närhelst det faller en in.

 För sommaren är fri. Det finns inga regler för en nästan vuxen.

Trodde jag.

Sen insåg jag att sommarjobbet inte är sökt.

Jag gillar inte jobb, har aldrig gillat idén med att vara tvungen att göra någonting för att tjäna pengar, för ”vem behöver pengar?”. 

Jo jag. För trots att idén om tråkiga jobb, så inser jag att jag måste ha pengar.

Allt i världen kostar pengar.

En jävligt tråkig men faktisk insikt. 

Det är fantastiskt när man gör något kul, som att blogga. Men annars känns det bara ångestframkallande

Och jag, lat som jag är, har naturligtvis inte gjort någon större ansträngning för att hitta vägen till mitt levebröd.

Så snälla, använd denna brödnagg och kör den i baken på mig.

Hårt och brutalt.

Så det blir lite fart någon gång,

Så att även jag, kanske kanske, får någonstans att boka upp en tredjedel av mitt sommarlov på.