Jag var alltid rädd för elvispen.
Den lät högt och om man tappade greppet om den så kunde den vispa mig till fördärvet.
Det gick så fort också.
På tre minuter var äggen och sockret skum.
Jag tog hellre fram träsleven.
Hade träningsvärk tre dagar efteråt på grund av den eviga vispningen.
Farmor var så tålmodig och valde medvetet bort apparaturen.
Hennes sockerkaka blev alltid så speciell.
Jag å andra sidan lät bara fobin för elvispen styra, trotsade mitt obefintliga tålamod.

Det är först nu som jag använder elvispen.
Först nu som jag genuint intresserar mig för mat.
När jag står i köket och varsamt skalar potatisar, mosar kikärtor eller hackar tomater.
Kan andas doften av hemlagat och sedan smaka mitt eget hantverk och delge det med andra.
Då mår jag bra.
Mat är socialt och lycka.
Elvispen och jag växte ihop.
Precis som att min fobi för elektriska handtorkar också försvann (väldig parentes).

Nåväl.
Jag tror kanske att Roger var en riktig prylälskare som under 70-talet, sina ungdomsår vispade frenetiskt och utan bekymmer.
Kanske var han den första att borsta tänderna med en elektrisk tandborste.
Med sin lärarbakgrund fascinerades han säkerligen över den tekniska utvecklingen.
Gick sedan hem och bakade älskvärda kakor med sin hippa elvisp.
Eller?

Elvispen är från 60-talet.
Elvispen är inte farlig.