Livets egna grådunkla bakgård, är det sorgliga med glädjen. För just där finns det så mycket annat att känna. Sorg. Tomhet. Ilska.

Att vara arg är inte farligt.

Men att vara arg för jämnan – det är att missa livet.

Ilska kan vara som ett glas vin, en löptur eller nyttig frukost.

Något att unna kroppen för att den ska må bra!
Alla behöver bli arga över någonting, någon gång i livet. Annars ligger ilskan kvar och jäser i maggropen tills något verkligt otrevligt händer.

Var arg på sådant du tycker är orättvist.

Skrik för tusan!

Jag är arg på självupptagenhet. Människor som alltid måste inkludera sig själva och egna erfarenheter i varje mening.

Jag är också arg på motsatsen – människor som aldrig tar för sig.

Jag är arg på hycklare.

På kapitalismen, att människor slösar bort liv för papperslappar.

På den ständiga orättvisan. Att alla fortsätter påpeka att den ÄR livet.

På vapen, vapen, vapen och hur oerhört fegt det är.

På mens vid fel tillfällen.

På vikthets.

På lärare som glömmer våra liv.

Jag är till och med arg på det som ingen kan styra.

Som att tiden går alldeles för fort och att vi är helt obetydliga i vårt ständigt expanderande universum.

Men, jag går inte alltid runt och tänker på detta.

För ilska är ingenting som ständigt kan vara närvarande.

Man måste få lätta på trycker ibland, men resten av tiden så måste man kunna skratta åt livet. 

Klä ut sig till GBglacegubben och ha event på mataffären.

Det finns ju så mycket att vara glad åt, ändå!

Så skrik ut all din ilska! Men lova att du skrattar sen.