Läskigt: Sprick inte!

 
 
Känslan som infinner sig i kroppen när man står i ett rum fyllt av ömtåliga föremål.
En skräckblandad förtjusning.
Hade jag klivit en millimeter åt sidan så hade trettio koppar i handmålad keramik rasat i golvet och spruckit.

Jag hittade en brännvinskaraff i form av en stövel inne i föremålsarkivet.
Den tillverkades 1860 och har använts i ett hem på Berga-Tuna gård.
Som ni ser på bilden står stöveln bland flertalet andra glasföremål.

Tanken på att bara låta armen dra igenom glasföremålen och se dem krascha är så läskigt lockande.
Ni vet, samma känsla som när man går över en bro och håller något värdefullt i handen.
Tanken på att bara kasta ut det i vattnet.
Eller att i ett helt knäpptyst rum skrika något som spontant känns väldigt opassande och sedan behöva ta konsekvenserna.

Ofta är det så läskigt lockande att tänka tanken att man är så läskigt nära att faktiskt bara luta lite närmre keramiken inne på indiska eller
skrika "nej, fyfan vad det här var lamt, drar hem nu" mitt i en viktig föreläsning. Kanske mitt i en konsert eller filmen på bio.
Att förstöra något som är ömtåligt, att avbryta något vid fel tillfälle.
Att göra något som man inte borde.

Det är lite läskigt att leka med dessa tankar.
Beroende på hur man är som person känns dessa tankar olika obehagliga.
Men ni kan alla säkert känna känslan.
Herregud kommer jag faktiskt att göra det här?
Det är så otänkbart.
Sprick inte glaset, gör inte det, var helt!

Och så händer det aldrig.
Vissa saker måste man göra för att de känns obehagliga men de kommer att gagna en i slutändan.
Att krascha glas är inte en sådan sak.
Därför är det bra att kunna stoppa dessa impulser.
Men när de dyker upp.
Så kan de skrämma oss.

 


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:

Kommentar: