Monica Fagerholm och Martin Jonsson skriver en bok om havet.
I fyra lyriska essäer på fyra teman beskriver de havet och människan.
Hur små vi är. Hur stort havet är.
Att jorden inte skulle heta jorden egentligen.
Att vi helt missuppfattat allting.
Jorden skulle ha hetat oceanen.
Vi är öar i oceanen.
Och havet talar alltid sanning.

Jag läste den boken i somras.
Det var bland det bästa jag gjort.
Efter fyra veckor i min stuga vid havet åker jag hem och separationsångesten är total.
I staden luktar ingenting salt och inga vindar känns som havets.
I staden är det aldrig tyst.

Havet är tystnaden.
Med alla sina ljud.
Är havet tystnaden.

Och jag läser om ubåtar som imploderar, poeter som sakta sjunker till botten, skräpet på Östersjöns djup, segelbåtar jorden runt och ensamheten.
Så ser jag baddräkten.
Nu är det September.
Nästan ingen badar längre, det blåste storm igår.
Den är vinröd, tillverkad 1900 med fyrkantig ringning och vita bomullsband runtom.
Någon har badat i den. I havet.
Samma hav som jag badar i varje vår och sommar och tidiga höst.

Havet är allas.
Havet är mer än oss.
Havet är mitt.

Så. Det bästa jag gjorde i somras var nog att vara en del av oceanen. Dyka under ytan varje dag. Höra tystnaden.
Och sedan att läsa om det i en bok när det årliga avskedet kändes för tungt.