Bild från Sörmlands museums flickr

Det är inte så många saker som gör mig arg, på riktigt. Kanske min syster ibland, och när min pojkvän frågar om jag är irriterad och jag redan är det. Annars är jag inte arg, även om jag har lätt för att irritera mig på saker och är väldigt envis.

Den här bilden föreställer en kyrkkör i Tuna under deras 20-årsjubileum 1961. Tänkte direkt på min pojkvän när jag såg mannen i mitten, det känns så typsikt honom när mitt humör inte är på topp och jag hellre kastar kläder än att vika in dem i garderoben och hellre stampar i golvet än att gå normalt. Trots att jag irriterar mig på i princip allting han säger så har han ändå lärt sig hur han ska bete sig och vad han ska säga när jag får mina små anfall. Det är positivt i alla fall, att han lärt sig hur han ska hantera en av mina brister. Även om han, som mannen på bilden, ser lite förskräckt ut, haha.

Men jag skulle inte säga att jag är arg särskilt ofta, inte på riktigt. Inte sådär frustrerad att det kokar inom mig och att jag bara vill skrika och slå. I sådana fall blir jag småirriterad och stör mig på saker och ting.