Människor har lager, jorden har lager och lökar, dem har en himla massa lager dem med.

Skalar man bort lagren från alla dessa så kommer man dock till kärnan; människans sanna jag visas, slutligen kommer man till jordens kokheta inre och i löken är det en stor klump i mitten.

Inläggets fokus är arkeologi, så det mest passande är väl således att lägga fokus på det mittersta exemplet; på jordens alla lager och på vad de egentligen består av.

Jag vet att jag alltför ofta visar naturvetenskapseleven i mig när jag skriver dessa inlägg men jag måste bara pointera att min första tanke när jag läser dem där orden igen är från biologilektionerna ett par år tillbaka; till när vi pratade om podsol och humus, men det är egentligen inte det jag menar.

Uppe i Kungstornet finns en utställning om medeltiden, ni vet den där med den enorma och jätteläskiga råttan, och där kan man precis i början se hur jorden (det bruna vi kliver på, inte planeten vi bor på) skulle se ut i genomskärning. Överst ligger mobiltelefoner och diverse moderna mojänger och ju längre ner man kommer desto äldre är föremålen som ligger blandade med jorden.

Den här pilspetsen, som är från bronsåldern, låg inte så att man hittade den när man sparkade lite lätt med skon mot marken, inte heller kunde man ha hittat den när man planterade blommor – för den låg begraven på två meters djup. Det var vid upptagandet av en utfallsgrav cirka 500 meter nordöst om Harlinge prästgård som fyndet gjordes, det var då man fann pilspetsen med holk, två nithål och med holklås som sträcker sig över hela bladet.