Så här står vi. Jag och min kära vän Rebecca Bäck.
Vi överlevde.

Ni synar oss i en rokokospegel från 1700-talets mitt som också överlevt, många
fler år än oss såklart.

Men alltså; överlevt den 21a december.

Jordens undergång.

Den vackra spegeln med inläggningar av blått glas fångade oss innan
undergången.

Den fångade Cecilia Af Klercker när den var i hennes ägo.



Jag undrar om hon poserade lika slappt som vi gjorde?



I vilket fall. Vi lever.

Snart kommer ett nytt undergångsdatum.

Vi överlever det också.



Faktum är att alla människor upplever undergången.

Flera gånger om i livet.

Hopplösheten, mörkret, fallhöjden, smärtan.



Pånyttföds.

Känner annat, andas ny luft.

Segrar sorgen, segrar slutet.

Rider vidare på den svarta vågen.

Surfar över ontet.



Kanske behöver vi bara påminna oss om ibland att allting faktiskt plötsligt kan
ta slut.

Är det därför datum på undergången förutspås så frekvent?

För att sätta ett litet potentiellt domedagsdatum för att mana fram tankar som:

Vad händer om allt faktiskt tar slut då?

Vad mycket meningslös skit jag gjort om livet ska ta slut här.

Nu måste jag göra allt jag velat, innan det händer!



Jag trodde inte på domen.

Det är så onödigt att rymma iväg med sådana tankar alldeles utan syfte.

Och se, vi står ju här, vi överlevde!