1964.

Murgrönan täckte husets alla väggar och fick huset att se ditplanterat ut, odlat i jorden, enkelt växande i prunkande grönska. Huset var solitt, inte fuskat, malplacé eller onaturligt. Huset var hemma där det stod, omfamnat av murgrönan. Huset var hemma, precis i allt det där gröna.

Människorna som bodde i huset var hemma i murgrönsnästlade väggar. Där innanför dansade ett älskande par framför kakelugnen med varsitt glas saft i handen och stilla jazzmusik på vinylspelaren. Ute i trädgården sprang barnen omkring och lekte indianer och glasskiosk. Gräset och kaprifolerna och blåklinten fick växa som de ville på tomten och under varma sommarnätter öppnades de stora fönstren så att sval och fuktig nattluft fyllde alla rummen. När någon gick upp på toaletten under småtimmarna knarrade trägolvet och utanför ett stilla surr av syrsor och prassel i löven. Harar som mjukhoppade över ängen.

Porslinskoppar som kastas i golvet, kaffespill på trasmattorna och triviala problem.

Bilen som puttrar iväg tidigt i ottan, flykten från familjelivet, flykten från kärleken.

Sedan den ständiga återkomsten. Efter vinter, efter sorg, efter livet.

Kommer tillbaka hem, kommer tillbaka till murgrönsnästet.

Kommer tillbaka till trygghet, kärlek, sinnesro och hjärtefrid.