Mitt drömtema: Skriv din historia

 

När jag tänker dröm ser jag något färgglatt, storslaget, orealistiskt framför mig. Eller något ouppnåeligt som spelas likt en filmscen innanför näthinnan, om och om igen. De drömbilderna kan bara nås på ett sätt – genom fantasin.  Därför skriver jag här min historia. Även fast den kanske inte är varken bombastisk eller färgsprakande.

 

Hur hamnade den nakna kvinnan på oljemålningen?


Ester Lindahl har genomskådat dimensionerna. Som när en första gången på cykeln förstår hur kroppen koordinerar rörelserna, har Ester förstått vad tiden egentligen är.


Den är ingenting och samtidigt allt.


Den är universum, ett ständigt expanderande oändligt rum av händelser utan egentlig innebörd eller ordning – ordningen finns bara för oss, för våra liv.


Du kan resa i den, välja en tidpunkt, gå framåt, tillbaka, vrida och vända på den.


Precis som Ester valde ett avsnitt ur sitt liv som hon ville uppleva annorlunda.


Vem är konstnären?


Ivan Aguéli, en konstnärssjäl med temperament och dubbelt ursinnigt påbrå. Italiensk och rysk, samtidigt som barsk, gestikulerande men en fantastisk älskare. Ester mötte honom av slump en kall vinterkväll 1917, på en rökig bar i en av Stockholms vrår som hon den kvällen lyckats smyga sig in på. Han talade Engelska, ett språk som Ester knappt förstod tio ord av. Ändå förstod hon kroppsspråkets varje detalj. De umgicks intensivt i en vecka, bara som unga, nyfikna och pulserande. Tills den sista dagen kom innan Ivan var tvungen att packa penslarna och resa. Han ville ha henne som modell för ett nakenporträtt.


Till en början var hon smickrad, generad och ivrigt förväntansfull. Att blotta sig så inför en okänd man, det var nästan förbjudet – och spännande.


Ester hann inte halvvägs upp för den sneda trappan till Ivans hyrda vindsrum, innan rädslan och förnuftet tog känslorna överhand. Det som tidigare bara känts förbjudet, såg hon nu som alldeles vanvettigt. Hon vände och sprang.


Bort från det exotiska, pulserande mot hemtrevnad och tryggheten. Hon vart räddad undan stunden – men aldrig fri.


Den stunden i tidsrummet hon valt att leva är den hon aldrig fick.

Hon kliver nu upp för den sneda vindstrappan, även för de sista stegen. Hon knackar försiktigt på dörren. Där
står det vida leendet och de kastanjebruna, lekfulla ögonen.  Hon kastar kappan på golvet och känner precis i den stunden att allt nu ska stå rätt till.


(Ester var ägaren till målningen och Ivan var konstnären just det årtalet, det övriga är bara fiktion)

 

 
 
 


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:

Kommentar: