Det är nu juni 2030. Nyköpings stad är prunkande lila, grön, syrendoftande och redan hem för insekter, getingar, humlor Fåglarna kvittrar. Igelkottar gömmer sig i buskarna och måsarna cirklar kring hamnmagasinet.

Det skulle vara skolavslutning nu. Brunbrända barn i blommiga kläder och vita studenter, alla i lycka. Du skulle gå längs Runebergsgatan där din bästa vän bor i det vackra gula huset, med den trasiga häcken och springa in på gårdsplanen. Ropa hans namn och ni skulle gå tillsammans till kyrkan. Det är bara en liten detalj som inte riktigt stämmer in i bilden.

Huset är tomt, precis som de resterande i staden. Det är ingen där.

Hör ni tystnaden?

”Kan en höra tystnad?” tänker ni.

 I en värld där mänskligheten nästan dött ut, lovar jag att ni hör den.

I den världen är tystnaden er närmaste vän, för så länge den finns vid er sida är ni trygga.

   Förutom några hundratals hela människor finns endast de levande döda kvar.

De som ruttnar inifrån och inte skulle tveka att tugga på din halspulsåder, för känslocentrat är dött.

 I en liten grupp människor som tyr sig till varandra kan vem som helst bli nästa offer för de andra. Vem som helst kan bli den man blir tvungen att kapa benet på, eller skjuta i huvudet.

Ingen plats är trygg och ingen plats är fri från de levande döda.  

Jag tänker mig en värld där varje minut är en kamp för överlevnad och trygghet, där hoppet egentligen är ute, men där man ändå mer än allt önskar någon form av stabilitet i vardagen.

En plats där man kan sova en hel natt utan att vara rädd, där man kan stanna länge nog för att återhämta sig, bli kär, föda ett barn. När man inte behöver oroa sig för att tystnaden ska försvinna, och när ett tomt hus är ett gott tecken.

Det är zombieapokalypsen, och vem vet egentligen vad för epidemier vår framtid bär på?

Det kanske blir vår verklighet.