Hej, jag är Domstolsfåtöljen och jag står just nu på Magasinet Raspen och känner mig ovärderlig.
Ibland tänder någon lamporna i lokalen bara för att ta en liten grupp människor fram till mig och så står de där och predikar om mig (mej, mej mej)… och mina polare i NK-samlingarna till tungan går av.
Inte för att skryta, men jag är lite av en kändis.
Jag har inte vart på några röda mattor eller så (än), men rättssalen, där har jag vart minnsann, och det är ju minst lika häftigt!

Allt började 1950-ish när min farsa, Bengt Ruda, skapade mig och största precision. En TRIVA-fåtölj med svartmålade ben och armstöd samt en stoppad sits i grönt.
Jag, en stolthet för svensk möbeldesign om jag får säga det själv.

Allt gick strålande tills vi märkte något fatalt. Våra konkurrenter Husqvarna och designerna bröderna Sjökvist hade gjort en oförskämd klon av mig!!!
Plagiat kallas det!
Vi anmälde det direkt.
Fallet om mig blev de första att pröva konstnärslagen i rättssalen och det gör mig stolt

När en ung kvinna kom och tände lamporna i lokalen och gick fram till mig, klämde, kände samt viskade att hon ville ta med mig hem suckade jag tungt:
Ständigt denna känsla av att vara eftertraktad… efter 60 år (!) fortfarande inte en lugn stund. Alltid är det någon som vill plagiera eller ta med hem.
Jag lät henne dock ta en bild, på lämpligt avstånd (såklart).