En tidig vårdag smyger jag mig in på raspen. Det är mycket sent på kvällen och allt är becksvart. Mina steg ekar i de stora salarna när jag snabbt går längst raderna av prylar från så olika tideboken. 

Jag vet vart jag är på väg. Jag vet redan vad jag är ute efter. 

Försiktigt lirkar jag ute den från sin plats mellan 1800-tals cyklar med gigantiska framhjul. Det är lite pilligt, jag vill ju varken råka förstöra något föremål eller skapa onödigt mycket ljud, men tillslut har jag fått fram det jag är här för, den röda, skinande vespan. 

Vespan Popolino Primavera, designad av Corradino D'Ascanio i efterkrigstidens Italien och tillverkad 1968. Under åren som gått har vespan haft flertalet ägare. De har haft den istället för den där motorcykeln de egentligen ville, de har varit livrädda för långtradare när de med vespan kört på motorvägen och de har skjutsat barn och barnbarn på en sommarstuga på Helgö. Men nu är den alltså äntligen min!

Jag öppnar dörrarna ut från arkivet. Vespan brummar till och jag åker. Jag åker ut i vårnatten, bränner genom Nyköping med en underbar känsla av frihet i mitt bröst. Längst vägen plockar jag upp alla fina människor som jag älskar, de får också hänga med på min röda vespa. 

Tillsammans åker vi långt bort. Vi far genom Europa. Äter baugetter och pasta. Solar och vandrar genom små gränder. Sen fortsätter vi precis dit vi vill för inget kan stoppa oss, vi har vår röda vespa och vi är helt fria.