Varje måndag, onsdag och torsdag får jag lära mig nya saker som har med våra kära siffror att göra. Det är under dessa dagar som jag och min klass tar oss upp för trapporna till sal 21, säger hej till vår underbara mattelärare och med miniräknarna i högsta hugg börjar klura på olika mattetal.

Addition och subtraktion.

Multiplikation och division.

Logaritmer och potenser.

Derivator och integraler.

Sinus och cosinus.

Jag må älska matematik (åtminstone under majoriteten av årets dagar) men jag finner ingen lockelse av tanken att behöva möta denna käresta utan en räknemaskin nära till hands. För under dessa tre tillfällen varje vecka är miniräknaren min bästa vän och jag kan inte förstå hur man överlevde utan denna fantastiska uppfinning.

Kulramen på bilden användes till undervisningen i matematik på Västra Skolan i Nyköping. Den förvärvades av museet år 1966 och även om den inte är en räknemaskin så är det ett matematiskt hjälpmedel precis som miniräknaren. Om jag var tvungen att välja mellan dessa två, mellan kulramen och min miniräknare, så är miniräknaren ett självklart val. Varför? För att det är lite lagom svårt att dela tre kulor på två med en kulram.