För länge sedan, innan teknologins tid, skrev man och skickade sina kärleksbrev i fina kuvert som sedan förvarades i fina askar, inbundna och tryggt förvarade. Det fanns en viss romantik som ej existerar idag. Förr var man tvungen att först lära känna personen man hade förälskat sig i innan man skickade sitt kärleksbrev eftersom man var tvungen att veta personens adress. Man kunde även skicka kärleksbrev utan att veta så mycket mer om personen än adressen utan att den som fick brevet blev äcklad eller avskräckt.

Idag skickar man sina kärleksförklaringar över Internet. Det enda du egentligen behöver veta om personen för att kunna kontakta honom/henne är vilka vänner han/hon umgås med. Sedan känner du igen honom/henne på grund av hens profilbild och voilá, där har du din förälskelse. Och efter att du skickat ett kärleksmeddelande till din förälskelse och du inte känner personen, så blir du stämplad som en ytterst konstig människa som förföljer folk. Otroligt oromantiskt, men även förståligt. Eftersom det har blivit enklare för alla att få reda på personlig information genom Internet så bör man vara mer på sin vakt, för sin egen säkerhets skull.

Jag som är en ung tjej i dagens samhälle tittar tillbaka i tiden, på den tid innan teknologin fanns. Jag känner hur jag längtar efter att få ett handskrivet brev i brevlådan där en kille förklarar sin kärlek till mig, istället för ett meddelande i min Facebook-inkorg. Samma tanke ligger ju bakom de två olika teknikerna, men det förstnämnda känns bara så otroligt personligt och romantiskt. Så ta mig tillbaka, bara för en dag! Så jag kan springa ut till brevlådan istället för till min dator...