Jag tror att det var lavina 72 som diplompistvakten Stor-Erik Marklund på egen hand räddade ett tiotal turister som hamnat under meter av snö, detta med hjälp av endast en isyxa och ett stort mod. För denna bravad erhöll Stor-Erik en medalj av självaste Kungen i Stockholm.

Med denna historia i sina huvuden har sönerna Sven-E, Jan-E och Olle levt med ambitioner att bli lika hjältemodiga och uträtta bra saker. Deras far blev legend uppe i Svartlien, 48 mil från allmän väg och blev en stor inspiration till många fler än bara sönerna.

Vid vuxen ålder får äldste brodern Sven-E, av fadern han trodde var död, att alla historier om Stor-Erik inte alls var riktiga, utan överdrivna vardagshändelse. En nyhet som gör Sven-E mycket besviken men han bestämmer sig för att inte berätta för bröderna om vad han har fått berättat för sig. Istället säger han dem att Stor-Erik har utfört flera stordåd sedan han försvann samt att han har flera skoters.

Sensmoralen från den här berättelsen ur serien Pistvakt tolkar jag som att en hjälte inte behöver vara riktig för att andra ska kunna ta efter. Det räcker med att tro på något gott, för att göra något gott.