Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump.

En del människor bär på de konstigaste av namn, en del på de längsta jag någonsin hört talas om och en del har namn som bara passar perfekt in på deras karaktär. Och alla tre passar in på vår kära Pippi! Men nu är det inte henne som jag har planerat att skriva om, helt ärligt så vet jag inte alls vad jag har tänkt men det får vi väl se, både du och jag.

Namn är något som vi alla har – om vi inte nyss vaknat ur ett långt koma med minnesförlust eller något liknande och inte har en susning om vem vi är eller vad vi heter – och det är en del av vår identitet. Våra namn är något som ger andra en, om än undermedveten, bild av oss redan innan vi möts ansikte mot ansikte och hur lustigt är inte det, egentligen? För det är ju inte direkt så att vi har någonting att säga till om innan den där mannen med den vita kragen skvätter vatten på våra små huvuden, eller ens innan det när våra föräldrar letar igenom babynamnsbok efter babynamnsbok efter ett potentiellt passande tilltalsnamn. Konstigt är det, men jag skulle ju inte direkt föredra att bli kallad ”hon” eller ”det” under hela min uppväxt tills dess att mitt sexåriga jag med stolthet uttalar att jag ska heta ”Rullgardina”.

Jag är nog i grund och botten rätt tacksam för att mina föräldrar gav mig ett namn – även om jag hade föredragit ett som inte låter som Amerika minus A på engelska – för inte sjutton hade jag kunnat välja mellan alla tusentals namn som finns, så velig som jag är.

Ett av alla tusentals namn som finns är Ninni, jag känner dock ingen som bär på det namnet. Brevpressen i form av ett glasklot på bilden har namnet Ninni format med vit glastråd inuti sig men varför vet jag faktiskt inte, för givaren heter Hildur Lundqvist och någon annan ägare finns inte nämnd. Kanske var det namnet på produkten, kanske var det en specialbeställd doppresent eller kanske var det så att en av tillverkarna på Scandia var lite ego-kär.