Jag tycker om att se på sociala medier i skepnad av denna avancerade spinnrock.
Samma komplexitet, samma vilseledande utsmyckningar och virrvarr.
Samma trådar som bildar nät.

På sociala mediers arenor väver människor metaverkligheten.
Det är väldigt lätt att på internet finkamma, justera, modifiera till perfektion.
Helt enkelt bara utelämna det som skaver lite.
Det är lätt att sprida information utan sanningsenliga bottnar.
Lätt att redigera bilder och ljuga fram en annan version av mänsklighet.

Det är lätt att se på alla dessa bilder, läsa alla dessa texter.
Mötas i skenverklighet och skapa strukturer, idealbilder, normer.
Som är lögner och redigeringsobjekt.

Men vem orkar med att, dygnet runt, vara källkritisk och skeptisk till alla bilder och ord som möter oss?
Konstruktionen fastnar på näthinnan.
Människan blir produkten.
Avancera dig, polera dig.

Samtidigt är sociala medier precis lika mycket ringar på vattnet som det är spinnrock.
Budskap med sanning, demokratiska viljor och motståndsrörelser samexisterar ju med att allt det konsumistiska, ytliga.
En tweet och helt plötsligt kan hela världen sluta upp kring en orättvisa.
Det är ju också ganska häftigt.

Det mediesociala fenomenet är så mångbottnat och komplicerat.
Om vi inte finns på facebook, finns vi ens alls då?
Ska jag äta middagen eller ska jag fotografera den?
Ska jag vara här och nu eller ska jag vara på internet?

En spinnrock från 1600-talet i Nationalmuseums ägo.
Ingen visste nog då att rocken skulle komma att bli brukad som metafor i ett inlägg om elektronik och mellanmänsklighet.
Undrar vad personen som höll tråden i handen tänkte på när hen vävde.
Inte nästa statusuppdatering iallafall.