Dubbelsäte från Nyköpings teater.
Stoppad rygg och sits.
Klädd med vinröd manchestersammet, så himla fint, sarg av trä.
Fällbar fjädrande sits.
På vardera ryggstöd en oval mässingsbricka med nummer.

Teatern. Eller biografen.
Vi känner igen sätena.
Vi minns känslan.
Känslan av att hålla biljetten i handen, stå i en kö, höra sorl från människor som vet om att strax.
Strax kliver vi in i någonting annat.
Kapporna lämnas i garderoben.
Tiden pausar.
Tiden vilar.
Ett mellanrum uppstår.
Någon river av biljetten.
Tack.
Du går in.
Nummer 96.
Säten fälls upp och ned och dynorna studsar mot stolsryggarna.
Det där gemytliga ljudet.
Fjädrade, stoppade, fällstolar.
Upplevelsestolar.
Nu sitter du ned.
Lamporna dimmas ned.
Nu är allt komplett mörker och sorlet upphör.
Mellanrummet.
Avbrottet.
Allting börjar.
En utomkroppslig upplevelse.
Du blir ett skåp.
På dina hyllor placeras lite olika burkar med färger.
Du fylls av olika nyanser.
Ett spektrum av livet självt befinner sig framför dig.
I samma riktning som sätet pekar.
Kulturkväll.
Det luktar parfym.
Det luktar frihet.
Manchestersammet är så skönt att sitta på.
Det är lite varmt.

Tre nyanser.
Sätet, mellanrummet, mörkret.