Nu kan det mycket väl vara så att ni sitter där hemma (eller på jobbet, eller på bussen, eller var ni nu befinner er när ni läser det här inlägget) och undrar varför någon skulle vilja lämna in en biobiljett till ett museum.

Denna alldagliga lilla lapp som är fullkomligt värdelös så fort biovisningen är över.

Men nu är det inte så att jag har en enda biobiljett i min ägo, eller ens tio eller tjugo. Sedan några år tillbaka har jag nämligen sparat varenda biobiljett från vartenda biobesök jag har gjort, och jag är inte en sådan person som går på bio någon gång om året. Resultatet av detta är min egen samling bestående av ett ständigt växande antal biobiljetter.

Blanketten om min samling av biobiljetter skulle förmodligen se ut någonting i din här stilen:

Sakord: Biobiljetter

Tillverkningstid: 2010-tal

Brukare: Marika Pettersson, Nyköping

Anmärkning: En samling biobiljetter från 2010-talets början, främst från filmer med superhjältar och från genren fantasy då det var dessa filmer Marika tyckte om att se på bio. Biobiljetterna är i varierat skick, från att ha blivit behandlade som praktiskt taget heliga till att ha blivit bortglömda i jackfickor och utsatts för allt från kraftigt regn till starkt solljus. Trots detta går det att urskilja såväl filmtitel som datum på var biljett.

Men varför har jag då sparat alla dessa biobiljetter?

Jo, för att med varje biobiljett följer ett antal minnen som jag inte vill riskera att förlora.

Biobiljetten från Harry Potter och Dödsrelikerna: Del 2 kommer alltid att påminna mig om hur tom jag kände mig direkt efteråt, på tunnelbaneresan när min vän och jag båda var helt mållösa – vi som annars inte brukar kunna sluta att prata. Hur det kändes som att det var slutet på en era, vilket det har visat sig att det verkligen var.

Det är bara ett exempel på ett minne som en alldaglig liten lapp kan frambringa.