Vem döper
sin dotter till Gwendolen?

Och författar alster under pseudonymen Zorah?

Vem älskar så att själen darrar sönder i ambivalens,

älskar så att hjärtat vänder i bröstet, stup i kvarten, kastas om som pannkaka
i stekpanna.



Dubbelheten.

Som om någon dragit en gräns inuti. Mitt i kroppen.

Spänt en lina mellan maggropen och fontanellen, rätt igenom kluven.

Står hon och balanserar på denna lina.

Faller under, faller över.

Faller i sig själv.

Faller mellan gnister och kol, friska vindar och totalt stillestånd.



Svaga nerver säger dem på kurorten.



Hon drömmer om konsten, penslarna.

Säger jag är fyra personer, men bara en utav dem är sanningen.

Eller finns hon kanske i flera sanningar?

Hur komplext är inte livet.

För åt vem kan man anförtro sina tankar och sorger - slutligen, ens själs
tillstånd?



Och så spelas piano med barnen.

Gwendolens fiol den spricker så som Gwendolen själv säger sig ha spruckit.



Kanske för att mamma har en spricka, en spricka som söker sig vidare.

Från hennes hud till dotterns.

Så de spelar tillsammans.

Pianoskär och fiolklyfta.

De klingar tillsammans.



Nej, mamma ska till Italien.

Bli ett med Ernesto och sedan ångra sig igen.

Snava på sin spända tråd och famla runt i kroppen, i Europa, i orden.



Var det såhär som det var menat för mig?

Vad hände när penslarna blev pennor, blev skrivmaskiner.

När fyra sanningar inte enades.

När jag inte enades,

inte enades med mig själv.

Och inte kunde jag klippa tråden.



Men på den tråden har jag lärt mig att spela en alldeles särskild melodi.

Och det klingar ut i mig.

Det liv som blivit utanför och inuti.

Det liv som flutit förbi.



Läs mer om Clara och släkten Fleetwood här, i lite mindre poetiskt format utan
mer museigt:
http://www.sormlandsmuseum.se/Sormlandsmuseum/Utstallningar/Webbutstallningar/Titta-in/Fleetwood/Zorah--drommen-om-ett-konstnarsliv/