Låt oss ponera att vi ser filmen "Vit grädde, vit skrud, lilla brud".

Det är 1969 och protagonisten har precis besökt Woodstock som premiärar 15 augusti samma år.
En välbehövd folkfest efter ett decennium fyllt av berlinmursbyggande, kubakriskaos, Kennedys död, högertrafik i Sverige, Beatleshysteri, Luther Kings död, och månlandning.

Woodstockfestivalen är en trång mylla av gräshuvuden och fred och blomkraft.
Där möts protagonisten och antagonisten.
Hånglar lite till Ravi Shankars sitarsolon och smälter ihop.
Ser ni det? Leran, tungorna och tonerna som rinner ut i luften?

Det slutar inte med hångel. Hånglet växer. Blir känslor, blir samhörighetsbubbla, närhetskaos.
Helt plötsligt är den vita ceremonin oundviklig. För hur firar man det största av allt?
De reser till Sverige, besöker Westins Damkonfektion och Lily Asplund syr upp en kort brudklänning i syntet, med spetsdekorerad tyll och rundad halsringning.

Komplotten klubbas några veckor senare, på en klippa i den östersjöiska skärgården, arkipelagonen. The end.

Jag vill kanske inte gifta mig. Jag vill kanske ändå gifta mig. Jag har en tvekande vilja och en bröllopsambivalens.
Ändå kan jag inte låta bli att förföras av diverse brudklänningars slående elegans.
Som denna ni skådar ovan från Westins. 60-tal så det skriker om det, åh, tycker mycket om denna modeepok faktiskt.
Så just nu kan vi väl säga såhär: att jag gärna bär klänningen i andra sammanhang.
Så får vi nöja oss med fiktionen om de två älskande ovan och önska dem all lycka i framtiden.