Yrken som borde finnas: Dödspelare


 

”Vem är du?”

 

”Jag är döden.”

 

Oavsett om man sett filmen av Ingemar Bergman eller inte, så är dessa repliker inpräntade i de flesta svenskars medvetande. Och någonstans i bakhuvudet förnimmer man att de spelade schack också.

 

Schackbrädet ovan ger mig således associationer till döden. Jag har alltid varit fascinerad av döden – som de flesta är, antar jag. Som barn lekte jag ofta lekar som involverade döden. Jag lekte krig. Jag lekte hajen. Och ofta dog jag. Givetvis återuppstod jag sedan, och kunde med tillförsikt dö igen gång på gång.

 

Hursomhelst, så utvecklade jag en talang för att spela döende. Jag åmade mig och drog dramatiska sista andetag innan jag nickade till och låg helt stilla. Jag hämtade mycket inspiration från filmer. Och det är där min idé om ett yrke som inte finns kommer in.

 

Alla de som dör på film, och som har som enda egentliga uppgift att dö, har antagligen en förhoppning om att bli skådespelare en dag. Man börjar längst ner på karriärsstegen och klättrar sedan uppåt. Det första steget är i det här fallet en statist – det sista, en skådespelare.

 

Men varför skulle man inte kunna få nöja sig med att enbart spela döende eller död resten av karriären? Att gestalta döden är en nog så viktig konstart, och borde inte ses ner på eller flys undan.

 

Jag föreslår därmed det nya yrket dödspelare. Det ska finnas fackförbund och hela faderullan. Precis som offrade pjäser på ett schackbräde har stor betydelse för spelets utgång ska dödspelare ses som en nödvändighet för att på ett realistiskt sätt berätta en historia.

 

 


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:

Kommentar: