Ser ni
mig?

Ser ni mig sitta i den blommiga Trivafåtöljen? Fåtöljen ett ställ av björk,
mjukt svängda armstöd, omklädd i ett blommigt bomullstyg?

Ser ni mig ta ner några tidsskrifter från Stringhyllan och stillsamt bläddra,
uppkrupen i blomstret?

Nä!

Det gör ni inte!
För jag jobbar som osynlig.
Min vardag som osynlig arbetare kantas av ständiga privilegier, men också
diverse problem.

Jag har förmånerna att kunna fisa obemärkt, få saker att se svävande ut, spana
för polis, privatpersoner och för egen del likväl om jag så önskar. Jag lever
gratis, glider lugnt in överallt: bussar, restauranger, nattklubbar och hemliga
konferenser. Jag avlyssnar de mest privata och intima samtal. Men bäst är att
jag blir den viskande låtsaskompisen som alla behöver. Genomskinlig seglar jag
förbi och viskar uppmuntrande ord och planterar mystankar hos alla jag möter.
Det är underbart!

Mindre kul är dock alla de situationer då min osynlighet medför att jag blir
söndersutten ibland, i soffor, säten och på diverse stolar. Mindre kul är de
tillfällen då jag nästan blivit överkörd på grund av min egen obetänksamhet.

Men hej, vad gör det?

Jag jobbar enligt mina arbetsgivares osynlighetsstrukturmodell för hemligt
viskande, spanande och glidande.

Allt för en månadslön på några miljoner.
Jag är så fri som man kan bli.
Och får utföra hjältedåd varje dag.
När domedagen är kommen så är det jag som räddar världen.
Varför?
Jo, för att oavsett vilka strategiska drag jag genomför, kan ingen skuldbelägga
någon.
Min osynlighet förhindrar krig.
Saker bara sker utan att det finns någon att anklaga.
Och jag, jag avslöjas ju aldrig.
Så även de mest radikala förändringarna som behövs genomföras för rättvisa,
mänskliga rättigheter och mångfald, de hindrar inte mig.

 

Klart att jag är en dröm att anställa!
Jag fixar allt, radikalt och obemärkt på samma gång.
Det ni!