Till veckans tema valde jag den här boken: ”Några råd till en blivande moder”. Jag valde den mestadels för bilden på det fridfullt sovande barnet. För när jag ska summera 2013 är det först svårt att fokusera på enskilda händelser. Året har ändå bestått av 365 dagar, alla med sina bemärkelser. Men ur vimlet av minnen kommer ändå två stora händelser fram som extra betydelsefulla. Den ena är födelsen av ett barn – den andra är döden av ett barn.

Min kusin fick med sin partner den sjuttonde maj något helt annat att fira än den norska nationaldagen. Då föddes nämligen deras lilla dotter. Jag såg henne inom några dagar, och om inte den glädje som strålade ut från de lyckliga föräldrarna var tillräcklig för att smitta av sig så var hennes lilla leende i sömnen nog för att breda ut ett leende från öra till öra hos mig. Det var en fantastisk upplevelse, och den fortsätter varje gång jag ser henne och föräldrarna. Hon växer som bara den och inom kort kommer hennes första födelsedag att firas. Hon har hela sin uppväxt framför sig.

Samtidigt lägger jag min uppväxt bakom mig. Melankoliskt kallar jag det ett barns död. När allt kommer omkring har inget barn dött, men det har försvunnit för alltid. Alla förevändningar är bortsvepta i och med att mitt sjuttonåriga jag bleknar bort och mitt artonåriga jag träder fram. Slutet på en era, brukar sådant här kallas. Hittills har alla mina år på jorden varit, åtminstone ur juridisk synvinkel, barnaår. Och nu har alltså hela mitt tidigare liv oåterkalleligt förpassats till det förflutna.

Medan mitt kusinbarn tar sina första stapplande steg (än så länge kryper hon bara) tar även jag sats för att ge mig ut i en värld som är lika ny för mig som min tidigare värld är ny för mitt kusinbarn. Vi kommer göra en parallell resa, hon och jag. Allt är nytt och först lite läskigt. Men när hon övervinner sina rädslor kommer jag övervinna mina. När jag jagar mina drömmar kommer hon jaga sina. När hon fyller ett år kommer jag ta studenten.

2013 var början på något för oss båda. Vi har framtiden för oss. Men att se bara tio år framåt känns överväldigande. För henne innebär det att hon är 11 år. Kommer hon spela fotboll, eller kanske ett instrument eller kanske vara en riktig bokslukare? För mig innebär det att jag är 28 år. Min kusin, fadern till barnet, var 28 när han fick henne. Kommer jag ha barn?

Slutet på båda våra historier ligger långt borta. Resan dit är vår att författa. Jag har redan hunnit igenom ett kapitel, och det var ett omtumlande sådant, men alla vet att första kapitlet i en bok aldrig är det bästa. Den tanken hjälper mig i mörkare stunder. Och redan har ett litet ljus till tänts. Redan nästa år kommer ännu ett kusinbarn till världen. Ännu en karaktär i mitt livs historia.

KAPITEL 2…