Man har ju hört om ens mor- och farföräldrars kärlekshistorier. När två personer möts och blir förälskade utan att veta hur gammal personen är, vad för statusar personen lägger upp och hur personens profilbild ser ut. Enkelt och bra. Skulle man dock möta sitt livs kärlek på stan eller andra platser och  inte få reda på personens namn, gatuadress eller telefonnummer var man ju mer eller mindre körd. Idag kan man ju, om man vet personens namn, åtminstone hitta honom/henne genom en rad olika sociala nätverkstjänster.

Jag var övertygad om att fallet var såhär förr i tiden. Men så hittade jag en text i en tidning från arkivet som bevisade att jag hade fel. I tidningen fanns en kolumn där en kille hade skickat in en text där han hade skrivit att han sökte efter en tjej som han hade träffat och hjälpt med väskan. Han beskrev var de hade setts och att han väldigt gärna ville träffa henne igen. Han gjorde allt han kunde för att hitta den där flickan igen och han kanske inte ens lyckades. Så det kanske inte alls var enklare förr, idag garanterar ju i alla fall Internet att man aldrig kommer att gå miste om sitt livs stora kärlek. Vilket också är enkelt och bra antar jag.