Min framtid.

Två ord som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med.

Ska jag skratta eller ska jag gråta varje gång jag ser dem? Ska jag kanske vända mig om och springa i motsatt riktning så fort orden lämnar någon annans läppar? Eller är det kanske dags att möta de två orden med öppna armar?

Framtiden är något ovisst, man kan inte med all säkerhet säga att min framtid den kommer att bli si eller den kommer att bli så. Jag skulle exempelvis i denna stund säga att skor likt dessa, med en hög klack och en silvrig färg, inte är en del av min framtid. Dem som känner mig vet att mina converse (och dem verkar på något mystiskt vis föröka sig likt kaniner) är mina fötters bästa vänner och att en klack på mer än två centimeter gör att jag drattar på ändan i närmsta kurva. Men jag kan ju inte veta om mitt liv i framtiden gör en helomvändning. Om jag mot all förmodan blir en Hollywoodstjärna så är tillställningar där skor som dessa hör hemma vardagsmat, och det kan ju även vara så att mitt framtida-jag får någon modeuppenbarelse som medför att conversen i garderoben byts ut mot skinande klackskor likt dem på bilden.

Och likt framtiden är oviss så kan framtidsplaner ändras. De silvriga skorna var menade att bäras vid ett bröllop, något som planeras flera månader i förväg, men bruden hon ändrade sig och skorna fick inta en hedersplats i hennes garderob. Och där stod dem i fem år, oanvända men till en början menade till ett ärofyllt syfte, innan de lämnades in till Sörmlands Museum.