Jag vet inte.
Det finns så många metaforer, så många liknelser.
Så många klischéer.

Jag tror inte.
Jag tror inte på att hitta.
Hitta sig själv.
Var skulle man då ligga gömd?
Bakom ryggen på sig själv?
Under alla papper på köksbänken?
I en byrålåda på någon kallvind?

Jag tror.
En gång skrev jag.
Om hur alla hudrester som smulas av kroppen varje dag på alla kläder. Centrifugeras ut ur tvättmaskinen, ut i avlopp, ut i hav, ut i luften.
Kanske till andra sidor av planeten.
Regnar ner någonstans.
Eventuellt i Guatemala.
Där sitter en dubbelgångare.
En hudkostym av dig.
Och väver silkestråd av tiden.

Är det.
Är det det som är själv?
Är det där jag ska leta?

Fisknät.
Fisknätstrassel.
Och så har man en sådan där orange pinne som ska reda ut trasslet.
Ruta för ruta i nätet.
Så.
Inget trassel kvar.
Ut i havet och fånga alla fiskar.
Lyft upp dig i båten.
In till land.
Ur med fisken.
Nytt trassel.
Upprepa.
Använd orange pinne.
Inte samma knutar som förra gången.
Nytt tålamodsprov.
Alla knutar lösta.
Ut i havet.
Fånga.
In igen.

Vi bär med oss.
Vi bär med oss själva.
Hela tiden.
Så för att hitta.
Måste man leta så sjukt nära.
Alltså liksom typ inuti.
Inuti inuti inuti.
Så otroligt nära så att man kräks.
Och ba:
Jaha.
Det var ju här jag var.
I mig själv.
Hela tiden.
Shit.
Konstigt...